Då har jag och min klubb Athletic Club Salt Lake, från Stockholm cyklat Vätternrundan. Den här artikeln kommer att handla om hur det känns att göra detta som ett lag. Det finns ju många peppande artiklar att läsa om träning och upplägg. Race reports. Folk som tycker saker. Men hur känns det? Jag är ingen superatlet, utan nog en ganska typisk 46 årig memil som tagit upp cykling på senare år. Jag har aldrig tävlat, och skulle aldrig springa ett maraton. Eller har ens varit särskilt vältränad innan. Men det här gillar jag. Och jag har tränat cykel i ca 6 år.
Min pakt med sjön
Jag skriver nu mest detta för att göra upp med, och avsluta min relation till sjön Vättern. (Vi är ganska trötta på varandra tror jag.) Och vi, (jag och sjön), hade gjort en pakt innan om att detta skulle bli 5:e och sista gången. Förutsatt att jag tog mig i mål på utsatt tid. Som var 7 timmar och 30 minuter.
Målet sattes upp i höstas. För det är då man måste anmäla sig till följande års lopp. Just då kändes det bra. Jag hade ju just klarat av att köra Vättern under 8 timmar för andra gången och tänkte att det nog fanns lite mer utrymme. Tid att kapa. Och det var ju ett bra gäng som många skulle köra igen. Så va fan, jag skrev på för ett varv till. Det är lätt att dras med i performance hetsen. De sk snabbgrupperna bli bara snabbare för varje år.
Hur gör man sen då? Vad krävs för detta? Vad tänker jag på? Cykla 30 mil och hålla en genomsnittlig hastighet på över 40 km i timmen. Och komma runt sjön en halvtimme snabbare än sist. Jag skulle alltså behöva slå mig själv med 2,2 mil. För 3 år sedan hade jag avfärdat det som ouppnåerligt. Men nu blev det alltså så här.
Zwift-vinter och klubbvår
Man har ett litet uppstartsmöte, och skiljs sedan åt för vintern. Sen blir det "individuell träning". Detta skulle nog kräva en uppryckning. Jag vill ju inte hänga på staketet utan känna mig stark inför utmaningen. För egen del har jag stoppat in 4-6 pass i veckan på kontot. Mycket av det i vardagsrummet med cykeln uppriggad i en trainer framför Zwift. (Lite som spinning, fast man har sin egen cykel och alltihop uppkopplat till en dator som kör ett dataspel där man cyklar med andra som gör samma sak.) Inte perfekt men det hjälper med motivationen att köra race med riktiga människor som man kan, typ se. En fördel att ha det hemma, eftersom man då lätt kan träna och planeringen som krävs blir minimal.
Hela våren har jag tränat ute tillsammans med klubben och laget på helgerna. Vi har haft ett schema från April. Individuellt i veckorna. Distans efter distanstur. En vecka på Mallorca, och sen examen. Shimano Landsväg 167 km i Uppsala, där vi kom in som snabbaste grupp. Så långt känns allt bra. Och i mångt och mycket tycker jag att det är resan som är målet här. Trevligt med umgänget. Trevligt att vara i ett lag.
320 träningstimmar och 700 cyklade mil senare är det så Juni igen, och snart dags för Vätterundan 2019. Inte mycket mer att göra nu än att hoppas man gjort allt rätt. Eller? Vad mer finns att tänka på? Här börjar ångestdelen av berättelsen.
Juniångest
Vad då för ångest? En hel del har det visat sig. Och det kanske kan vara av intresse för den som tänkt göra detta nån gång. Veckan innan det här brukar ju ägnas åt att ta det lite lugnt och att oroa sig.
Oroa sig för vädret. Blir det ostadigt? Tänk om det regnar. Tänk om det blåser motvind? Eller kanske medvind? Fast hellre sol. Inte för varmt helst. Gärna torrt, medvind och 18 grader. Det har ju varit närmast perfekt väder alla 4 andra gånger jag gjort det här. Så jag tänkte väl att, ingen har sån tur att det går en 5:e gång.
Oroa sig för mat. Vad ska jag äta under 7,5 timmar? Man förbränner mycket energi under loppet. Och får man slut på energi så spelar det ju ingen roll hur vältränad man är. Då tar det stopp ändå. Energin intas i form av socker. Ok "snabba kolhydrater". Finns så många specialprodukter att jag inte skulle hinna äta alla innan jag dör. Själv gillar jag godis. Men 7,5 timme är länge. Och man kan ju faktisk bli hungrig på riktigt på den tiden. Så det krävs lite av varje. Kroppen kan ta upp ca 80 gram kolydrater per timme. Individuellt förstås, men ungefär. Så det är ingen idé att sätta i sig mycket mer än så. Och man kan få magproblem om man gör det. Och då kan det också vara över.
Oroa sig för vätska. Nu såg det ju ut att kunna bli varmt och sol. Och då dricker man mer än vanligt. Så hmm. Hur skulle jag göra? Normalt brukar jag dricka en 35 cl i timmen. Men skulle det räcka här? Ska jag inte köpa lite större flaskor ändå? Ett extra ställ bakom sadeln kanske?
Jag valde till slut att köpa på mig en blandning av olika bars och smågodis. Mer än jag skulle behöva, och mest för att kunna variera mig. Vätska i 2 st 900ml flaskor, som sitter på cykeln från start, båda laddade med 160 g kolhydrater i sportdryck. Detta skulle jag få klara mig på i 4 och en halv timme ca. Sen skulle vi ju stanna och fylla på i vårt egenarrangerade depå. Och där behöver jag toppa upp för att klara de resterande 3-3,5 timmarna.
Sub nånting
Fredag. Resdag till Motala. De flesta som cyklar vätternrundan startar på fredag kväll eller natt mot lördag. Om man som vi, cyklar i en sk snabbgrupp, eller sub-grupp. (Sub eftersom man brukar kalla sig en "sub-nån tid"-grupp för att folk som vill anmäla sig ska veta vad man har för ambition. I vårt fall "sub 7:30".) I alla fall. De här grupperna startar först på lördagen, efter lunch, 6 timmar efter sista o-sub åkare lämnat Motala.
Det blev till att ta med allt i bilen till jobbet på torsdag, och sen åka direkt och hämta Bengt, min car-buddy. Kollar, dubbelkollar, trippelkollar att skor, hjälm, byxor etc är med i ikeapåsarna. Sånt man verkligen inte vill glömma. Sen är det ju i och för sig så att just i Motala, just den här dagen, finns det ingenting cykel som inte går att köpa för pengar. Så glömmer man nåt. T o m hela cykeln, så finns det möjligheter. Så sinnrikt är det att man slussas direkt ut från nummerlappsutdelningen in i det jättelika shoppingtältet. ...där även jag hittade nåt jag inte hade redan. Ett särskilt skydd till mina takhållare för cyklar på bilen. 400 spänn. Vassegod Thule.
Sveriges största memilträff
Så där står vi nu. Första åkare har startat för en timme sedan och klockan är 20:30. Och det är full fart överallt runt i parken i Motala. Fullt med nervösa människor. Alltid roligt att se alla cykelgubbar i full mundering, regnjacka och ryggsäck, som kommer älgande ut ur shoppingtältet med sina sista-minuten inköp, och sen springer direkt till startfållan. Det var jag för 5 år sen. Man undrar hur det ser ut här resten av året? Detta är Motalas stora dag. Sveriges största memil-träff. Och pizzeriorna har misstänkt nya, handtextade prislappar upptejpade.
Tillbaka i det hyrda huset. (Bor man i Motala kan man under dessa två nätter hyra ut sin villa med god förtjänst. Och det är det förstås många som gör.) I vårt fall hade man även konverterat ett garage till sovsal. Så går det till. Där vankar vi nu av och an och jämför våra packningsplaner. Vem har vad med sig i ryggfickorna? Hur mycket dricka. Vilket däcktryck kör du osv. Nervöst. Peter ska ju har 4st 1-litersflaskor med sig? Har jag för lite? Hur ska det bli? Jag bestämmer att jag har tänkt rätt. Min plan måste hålla. Jag packar 2 st extra 700ml flaskor sportdryck i min depå-påse att byta till. Samt lite extra bars, godis och en skinkmacka. Även en halvliter vatten. Det ska jag kunna leva på under loppets sista 3-3,5 timmar.
Något annat man kan oroa sig för är vinden. Hur kommer det blåsa? Det har ju stor inverkan på hur fort det kan gå. Hur jobbigt det kommer bli att hålla utsatt fart. Och man åker ju runt. Så nånstans borde det ju även bli medvind. Helst vill man ha den på den långa färden norrut från Jönköping. Så såg det inte ut att bli dock i år. Lätt ostlig vind hela dagen. Betyder att det blir lite hjälp på första 10 milen söderut. Där vi ändå är ganska pigga. Så inte idealiskt. Kan bli kämpigt. Men vem vet? Vindar kan vrida och skifta. Avslutar dagen med att testa grejor och cykla några kilometer med Per och Martin. Känner mig stark. Strax efter 12 gör jag natt.
Raceday (fast det är ett motionslopp)
Så är det lördag. Raceday. (Äntligen. Eller så inte. Det är med skräckblandad förtjusning jag gör detta.) Och det är ju ingen tävling? Fast tävlar det gör vi ju. Mot oss själva, och klockan. Eftersom vi startar mitt på dagen har man typ hur mycket tid på sig som helst att fundera. Försöker ta det lugnt och sitta still. Fokusera. Kl 10 ska hela gruppen sammastråla och gå igenom dagens plan med de två kaptenerna. Sen byter vi om och går till start.
Då ringer telefonen. Det har blivit strul med äldste sonens resa till Dreamhack, som pågår samtidigt som detta. Planer måste göras om. Jag blir invecklad i en diskussion om hämtningar, lämningar och övernattningar. Kan jag åka till Jönköping? Vem tar ansvar? Det här var jag inte beredd på. Får stresspåslag och tappar fokus. Blir irriterad.
För varmt
Vi äter lite pasta innan klockan närmar sig 10 och vi träffas hela gruppen i ett av de andra husen vi hyr. Alla har med sig sin depåpåse som ska lämnas till depåteamet. Som sen åker i förväg och sätter upp stationen 17 mil in i banan efter Hjo. Solen gassar ned på oss och alla kryper in i skugga under olika träd och parasoll. Det är varmt. Jättevarmt. Jag fattar beslutet att ta ur min extra halvliter vatten ur påsen för att i stället bära med mig den i en ryggficka. Bättre ha den och inte dricka den. Än att inte ha den.
Kaptenerna håller sin dragning för laget. Vi är 31 till start. Allt verkar vara frid och fröjd. Allt känns positivt. Vi vet att gruppen är stark. Vi har testat vår kapacitet på många långa träningar nu. Vi känner varandra. Vi kan köra fort. Vi kan köra säkert och samarbeta snyggt. Det här handlar ju om ekonomi. Vi vill göra av med så lite energi som bara är möjligt. Det är en lång resa. Vi kommer ligga i två led på vägen. Det ena ledet kör något fortare än det andra. På så vis kan vi hela tiden byta av varandra längst fram, i vinden, där det är som jobbigast. Den som ligger bakom bara ett par andra cyklister och skyddar sig från fartvinden, spar upp till 30% energi. Det är vad cykling på landsväg till stora delar handlar om. Och utan det skulle vårt mål inte vara möjligt. Det är det här vi har övat på hela våren. Känner mig hungrig så äter en bar jag har över. Sen är mötet slut.
Vill skiljs åt peppade och har nu bara att kliva i klubbstället och rulla ned till starten. Jag tar en rejäl klutt friktionssalva och applicerar på känsliga ställen i skrevet. Har haft problem med skavsår förut, men det här hjälper. Nummerlappen är nu fastnålad över ryggfickorna. En tillklippt mindre nummerlapp lindad runt styrröret fram på cykeln. Enligt instruktionerna ska en nummerlapp sitta på bröstet, och en som ett segel på styret. Men så kan vi förstås inte ha det. Så det blir så här. Snyggt och aerodynamiskt.
Ska ni börja nu? Vi kom just i mål
När man rullar ned till Motala centrum möter man så här dags på dagen massor av cyklister som just har gått i mål. De kommer på stela ben med medaljen runt halsen. Nöjda över att det är över. Det har en inte så lite psykande effekt på mig, som precis ska börja. På torget står snabbgrupperna i klasar i sina färgglada matchande ställ. Många känner varandra och det är alltid lite uppsluppen stämning och mycket peppande. Vi försöker få till ett gruppfoto, men det visar sig omöjligt att samla alla utan att nån är och kissar i WC vagnen. Kan inte hjälpas för nu är klockan 12:20 och vi ska till startfållan.
Jag tackar geniet som placerat startfållorna i skuggan under träden vid kyrkan. Bredvid oss Sandviken ck. Vi kommer starta samtidigt. Vi har gjort upp med dem om att samarbeta. Vi har ju samma måltid på 7:30. Vi ska turas om att ligga först en timme var och växla. Det kan vi ha stor hjälp av. Sen vet vi att det är 17 startgrupper före oss som alla ska cykla fortare eller lika fort som vi. Och vi släpps iväg två och två med några minuters mellanrum. Tveklöst kommer vi köra ikapp någon grupp, eller bli ikappkörda. Det behöver inte bli problem för det, men ibland blir det jobbigt när ledet blir för långt med fartändringar som fortplantar sig 100m bakåt. Gummisnoddseffekt. Ingen cyklist gillar att bromsa för att sen få gasa. Det kostar värdefull energi.
För många bars och hjältarna från Sandviken
Jag tar en bar till, den jag har planerat. Där i startfållan. Tänker att då slipper jag ju tänka på mat ett tag. Känner mig nu proppmätt. Lite väl mätt kanske. Kanske var onödigt att ta den där extra baren på mötet? Hmm. Inget att göra åt nu. Starten går och vi lägger oss efter Sandviken, som ska ta första timmen. Jag tänker det ska bli lugnt och skönt. Men efter de inledande knixarna ut ur stan så sätter de fart. Och vilken fart sen. Jag tittar ned på min dator och ser att vi har 45 km i timmen i snittfart på första tre milen. Sandviken går på som det är Tour de France där framme. Men det är medvind och raka vägar. Bara att surfa med. Härlig känsla. Tänker att det här är bra! Vi får en gratis marginal för eventuella motgångar senare.
Jag tar en förning, utan ansträngning för vi ligger precis bakom den andra gruppen. De har en tjej som ligger sist och jag går in bakom henne. Jag släpper in Martin och Daniel framför mig. Då börjar plötsligt Daniel bromsa och åka ut åt sidan. Martin med. Instinktivt går jag ut åt höger. Klämmer försiktigt på bromsen. Jag vill ju inte att bakomvarande ska köra in i mig. Ser att det inte finns mer asfalt nu på höger sida. Jag balanserar på kanten till gruset. Det går i 45 km i timmen. Hinner inte processa det i huvudet. I ögonvrån ser jag vad som orsakar. Tjejen i Sandviken vinglar kraftigt. Det ser ut som styret står på tvärs. Jag hinner tänka att det där fixar hon inte och att nu kraschar vi allihop. Jag som klarat mig så länge.
På något mirakulöst sätt återfår hon dock kontrollen över cykeln. Ingen kraschar. Och vi rullar på utan stopp. Vi tittar lite på varandra. Alla vet hur det kunde gått. Men så är det. Det finns inga stora marginaler här. Tänker att nu somnar hon nog inte bakom ratten något mer idag i alla fall. Senare får jag veta att hon kört in i hjulet på cykeln framför. Det är normalt mycket svårt att häva det, så kudos för den räddningen. Annars hade det väl blivit ett kort lopp detta, kanske för mig med.
Vi drar
Sandviken drar vidare och vi klockar det till 44 km i timmen i snitt första timmen. Galen fart. Mycket högre än nödvändigt. Men nu är det vår tur att ta över dragjobbet. Omkörningen blir stökig. Vi har övat för lite på detta och kör om dem på två led. Oekonomiskt och jobbigt. Alla får dra på och spendera energi. Sandviken sänker farten lite för lite och jag ser pulsen gå upp av ansträngningen. Det löser sig till slut i alla fall och vi är ju alla pigga ännu. Vi bestämmer att inte försöka matcha deras fart. Det behövs inte. Vi har redan kört in 13 minuter mot måltiden. Så vi sänker något och börjar jobba.
Vi bullrar igenom Gränna på den ojämna stenläggningen. Det här avsnittet, bara ett par kilometer, pratas det alltid om. Alltid är det nån som tappar nåt. En flaska, en sadelväska. Jag oroar mig lite för mina +size flaskor i extra mjuk plast. Känner efter att de är kvar var 20:e meter. Folk står längs gatan och hejar. Men allt går perfekt.
Dan efter festen och ACSL går solo
Vi kör förbi ihoppackade depåer på vår väg mot Jönköping. Att cykla i snabbgrupp är lite som att komma till festen dan efter. Alla har gått hem och maten är slut. Värdinnan står i duschen typ. Lite avmätt stämning och ingen folkfest att uppleva. Man ser inga andra cyklister alls knappt. Men det är säkert. Alternativet, och så var det förr, är att man får köra om tusentals andra på fyra led, bland husbilar och i rondeller. Så detta är trots allt bättre. En timme till går. Jag borde redan ha börjat äta. Jag ska egentligen stoppa i mig någonting varje halvtimme fr o m första timmen. Men jag är fortfarande stoppmätt. Kan inte. Kan bara dricka. Detta är lite oroande. Jag hoppas det ska ordna upp sig. Och drickan innehåller ju mycket energi den med.
Det börjar nu ropas i klungan att det är dags att släppa fram Sandviken igen för att dra. Detta pågår ett tag och en strategi dras upp där vi ska arrangera en snyggare omkörning. Sen händer ingenting. Mer ropanden. Men inget Sandviken. Det är svårt med kommunikation i klungan, och vad jag ser från min plats är inte vad någon annan ser från sin. Det visar sig till slut att Sandviken inte längre är kvar bakom oss. Vi bara har inte fattat. De har sänkt farten och släppt utan att vi märkt det. Vi kan inte ens se dem bakom oss. Här tänker jag att de gjort det klassiska misstaget att gå ut för hårt i början, och sen fått trappa ned. Men rejält då eftersom de inte ens orkade ligga kvar bakom oss. Eller så har det hänt nåt. Kanske en krasch, vem vet? Jag är i alla fall tacksam för deras bidrag till vår tid. Det kommer spela stor roll för mig ska det visa sig senare.
Girokänsla vid Col de Kaxholmen
Vi rullar upp för den första egentliga backen vid Kaxholmen. Där står det alltd en massa folk och hejar. Det är lite kul och jag får känna mig som Nibali för en sekund. Ett par procents Giro d’Italia i kroppen gör gott. ”Lugnt uppför!” gormar folk i klungan. Det här är vår sämsta gren. ACSL kör nästan aldrig lugnt. Inte någonstans. Trots att det inte ger mycket på totaltiden att bränna sig i uppförsbackar. Det går så pass lite fortare ändå. Kostar mer än det smakar. Men det går ändå förvånansvärt ok just här. I tidigare, kortare backar har jag sneglat på effektmätaren, som visat på tok för många watt. Tänker att det blir bra. Vi lär oss. Efter Jönköping kommer de resterande backarna. Det är där det gäller att hålla i sig.
Vi swischar ned för backen mot Jönköping och in i stan. Förbi ännu en stängd depå. Nånstans här sitter min son och spelar dataspel i solskenet i en mörk mässhall på Dreamhack. Vätternrundans motorcykelåkare leder oss utan incidenter igenom rondeller och korsningar. Sen är vi i backarna på andra sidan. Vi har vänt. Vi är på väg norrut igen. Jag tvingar i mig en halv Mars bar och tränger undan lite kissnödighetskänsla. Det sitter bara i huvudet tänker jag. Du klarar dig. Det är 7 mil till vi ska stanna.
Bestigningen av Bankeryd
Backe upp och backe upp. Det är varmt. Folk har saltränder på tröjorna av svett. Är snart halvvägs igenom min andra vattenflaska. Det går mer dricka än jag hoppats på. Men känner mig ändå hoppfull att det kan räcka. Problemet är fortfarande att jag inte klarar äta fast föda. Kanske skulle jag tagit gels istället? Clif barsen och nötbarsen känns helt omöjliga nu. Tuggar i mig ett par tutti frutti sour som jag har i en avskuren ketchupflaska i ryggfickan. Svårt. Blir för anfådd av att tugga. Men smaken är uppfriskande. Vi passerar det stora depåområdet där nästan alla andra klungor har sin första depå längs en smal slingrig väg. En bil står med öppen dörr och folk blir trängda och irriterade.
I en rondell blir det plötsligt inbromsning. Visar sig att en av killarna bara viker av höger och kliver av när alla andra kör vänster. Vårt första manfall. Det är nu det börjar tänker jag. Vi kör om ganska många som tappat sina klungor här. Team mustasch, finska kompaniet. Flera. Sen hela klungor som går långsammare än vi. Ute på platt mark igen börjar det kännas svårt att ta förningar. Jag får ta i för att pressa mig förbi längst fram. Tvingar i mig fler tutti frutti sour. Känns inte bra i kroppen. Fortfarande mätt, men ändå tom.
Börjar titta allt oftare på datorn. När är vi vid depån? Varför skulle vi prompt bara ha ett stopp när alla andra kör två? Vi passerar 15 mils skylten.
Dödens väntrum
Sen dundrar vi igenom Hjo. En sektion med gatsten igen. Folk hejar. Orkar inte lyssna. Nu kommer väl ändå depån snart? Bestämmer mig för att sluta ta förningar ett tag och lägga mig bakom klungan. I ’caféet’. Gruppen som inte är med och roterar runt, utan vilar skyddade från fartvinden längs bak. Gillar inte ligga här. Lite av dödens väntrum över det. Det kan vara svårt att motivera sig att komma tillbaka in i klungan igen när man väl hamnat här. Förra året undvek jag caféet hela rundan. Men nu är jag alltså här. Trött och tom på energi. Dricker det sista ur min andra flaska. Vi är förbi 17 mil nu. Ingen depå i sikte. Men då. Då kommer den äntligen. Klubbflaggan vid sidan av vägen! Signalen att vi är där!
Pissa för fan!
Det är dags för depåstopp på hela... två minuter. Det går till så här. Två personer har åkt hit med all våra egenpackade påsar, som alla är numrerade. De står uppradade i en parkeringsficka så alla lätt kan se var de ska stanna. När första cyklist stannar börjar det räknas högt. Och sen drar vi efter 2 minuter prick. Jag slänger ned cykeln och rycker ur flaskorna. Öppnar påsen och innerpåsen. (Förra året hade jag myrinvasion här, så den här gången har jag en förseglad innerpåse.) 30 sekunder! Jag byter flaskorna och slänger de gamla i påsen. Jag har tänkt ut prioriteten i för väg. Flaskor, mat, pissa. I den ordningen. Tur vädret är bra så man slipper tänka på klädbyten. Sen finns en macka också om jag har tid. Våldsdricker min halvlitersflaska jag haft i ryggfickan. I med den i påsen med. 1 minut! Kollar att jag knappt ätit nån av min mat. Så plockar endast ur en Mars bar och lämnar resten. Nu gäller det att pissa. Det är det svåraste. Tiden i sadeln gör att jag inte känner någonting. Hela underlivet är bortdomnat. Spelar ingen roll. Tryck på bara. 1 minut 30 sekunder!
Det kommer lite. Jag pressar på. Det kommer lite till. Jag vet att det släpper bara jag är envis. Men nu börjar tiden ta slut. Det värsta som kan hända är att man inte hinner med när alla drar. Hetsen gör att folk glömmer kolla. Det är lätt att bli ifrånåkt. Jag var med om det en gång. I en sub 9 grupp. Då han jag precis kämpa mig ikapp tack vare att det fanns andra cyklister på banan att drafta på. Men nu, när klungan går i 45 kilometer i timmen är det en helt annan sak. Det skulle vara i stort sett omöjligt att komma ikapp. Även om jag var pigg. Pressar ur den sista droppen. Det får duga. 2 minuter! Nu åker de!
Jag är i sadeln direkt och iväg. Med mig har jag 1,5 liter ny sportdryck. Det ska räcka till mål. Ett snabbt överslag säger mig att det är snålt tilltaget. Skulle haft fler flaskor. Fan. Klungan samlar sig och så bär det iväg. Tyvärr sker nu precis det som inte skulle få ske. Ingen märker att 3 av åkarna inte hinner med ut ur depån, och blir kvarlämnade. En ger upp direkt. Putte och Matthias försöker ta igen avståndet. De kämpar i två mil innan de ger slaget förlorat. Så svårt är det att komma ikapp en samarbetande grupp. Ett onödigt manfall, och himla surt för dem. Särskilt eftersom vi hade god tidsmarginal, och egentligen inte behövde hetsa.
Men vi far ovetandes vidare. Jag roterar med en stund, men hamnar ganska snart i caféet igen. Känner mig missnöjd. Vinden kommer från höger, lite emot oss, så bästa, mest skyddade platsen i caféet är längst fram till vänster bakom klungan. Där vill jag ligga. Men caféet roterar också, för att folk ska kunna komma tillbaka in i klungan när de piggnat till. Anders säger åt mig att rotera. Jag gör det motvilligt. Senare ska han säga till mig att jag var helt vit i ansiktet och knappt kontaktbar. Det stämmer nog.
Den tomma fjärdedelen
Nu är vi inne i den del av banan som i alla fall jag kallar ’den tomma fjärdedelen’. Efter Hjo och upp till man vänder österut, på en mindre väg. Där händer inte mycket. Tomt, skog, rakt. Långa slaka motlut. Det enda glädjeämnet brukar vara att det står en pastor med en högtalare i den sk ’hallelujabacken’, och välsignar oss på vår väg. Pastorn som stått där i alla tider, har dock blivit för gammal läste jag i nån artikel. Det var alltså tveksamt om gud verkligen skulle vara med oss i år. Så jag blir lite glad av att det trots allt står ett litet kyrkogäng där ändå. Kanske tur det?
Här i skogen kommer nu de mörka tankarna smygande. Vad gör jag här? Jag orkar ju inte mer. Jag vill bara att det ska ta slut. Som tur är vet jag att det är precis så här det brukar kännas. Varje gång. Det hjälper lite. Bara åk. Lite till. Nästa backe. Nästa sväng. Jag bidrar inte till klungan. Åker bara med. Äter nästan inget. Dricker för fort. Får till sist i mig en halv Mars bar. Chockladen klibbar i munnen. Kan knappt svälja den. Ett par tutti frutti sour. Det är allt. Tänker att det inte borde gå. Att jag måste ha mer energi. Kollar wattsnittet. Lägre än vanligt, fast farten är högre. Krediterar det till att jag bara seglar med.
Vi kommer ikapp en klunga i orangea tröjor vi kört om tidigare. De måste kört om oss igen när vi stod still? ’Team Kantvind’. Så nu ligger hela klubben bakom dem och surfar. Jag tänker på depågruppen. Jag kunde ju ringa dem och be dem hämta upp mig nu? Skulle inte göra mig nåt. Har inte motivationen mer. Tänker på vad som kan hända om jag stannar. Hur länge måste jag vänta innan en bil hämtar mig? Kan bli flera timmar. Skulle jag fortsätta i egen takt? Det är typ 10 mil kvar. Nä. Hur besviken skulle jag bli på mig själv? Skulle jag i så fall tvinga mig att göra det här igen nästa år? Det gör i alla fall inte ont nånstans. Jo lite trycksmärtor i en tå. Men det är hanterbart. Skräcken för att stå här i timmar håller mig kvar.
Med Kantvind mot öster!
Så kommer den. Avtagsvägen. Vi vänder österut. Äntligen! Det är i de små sakerna man får hitta sin motivation. T ex att svänga åt höger. Känns stort just nu. Den här vägen är lite slingrig och smal, så det händer lite mer. Det är skönt. En av våra kaptener har varit framme och pratat med Team Kantvind. De vill ha hjälp att dra, så vi blandar klungorna nu. Jag pratar lite med en av deras åkare. De har startat 12 minuter före oss, och vi håller vår målfart exakt. Vilket betyder att de ligger efter sin tid. De har haft en krasch, blivit sinkade och i stort sett givit upp på sitt 7:30 mål redan. Men de kämpar på ändå. Tänker att moralen hos dem ju måsta vara ännu sämre än hos mig just nu. Även det hjälper lite.
Ungefär här brukar jag få tillbaka lite energi. Det är känslan av att ha rundat toppen av sjön och vara på väg ner igen. Vi kommer ut på stora vägen och till bron över Hammarsundet. Depån på andra sidan är fortfarande öppen. Nu känner jag lite motivation igen, så känner ingen lust att hoppa av längre. Vi kör också om allt fler åkare som inte deltagit i någon snabbgrupp. På deras nummerlappar står att de startat 6 timmar före oss. Det är respekt tänker jag. Vilket lidande på cykel. Känner mig lite piggare och orkar t o m gå fram och ta några förningar. Den här delen av banan känns alltid som nedförsbacke. (Även om den faktiskt innehåller några av de värsta uppförsbackarna.)
Krampen i Medevi
Organisationen i klungan blir nu allt sämre. Flera har släppt kontakten av olika skäl. Och det är mest spontanförningar från de som känner sig pigga. Men ingen orkar styra upp. Vi segar oss upp för backen vid Medevi. Här sitter folk och tjoar på oss och har fest. En fotograf står här. Det gör det ju alltid. Någon har målat namn på asfalten. Och sen är vi inne i de slingriga sista milen. Det är en smalare väg genom skog och förbi gårdar.
Kände ryckningar i låren i backen. Det är så det börjar. Kramp. Nej, nej. Det får inte hända. verkar bara komma när jag står upp. Så sätter mig sadeln. Oroliga ryckningar fortfarande. Må det hålla. Dessutom är min dricka slut sen en stund. Jag är varm. Munnen är torr och det är fortfarande flera mil kvar. Känner stigande panik. Inte ska det få falla på det! Inte nu! Om jag får dricka kanske jag klarar mig från krampen? Börjar fråga runt. Är det nån som har över kanske? Nån som räknat bättre än mig. Till slut blir jag räddad av Gustav, som ger mig nästan en hel flaska Enervit. Tacksamt powerbälgar jag i mig så jag får håll. Men skit i det. Jag är tillbaka.
Inte ens en punktering
Kaptenerna ber oss slå av på takten. Jag hör kapten Putte säga att inte ens en punktering skulle hindra oss från att klara det nu. Vägen slutar med att man får en vy över Motala på horisonten. Någon pekar.
Sen är vi på motorvägen. Infarten till Motala. Sista skälvande kilometrarna nu. Och det är här det stockar sig i halsen. Första gången det hände var när jag cyklade sub 8 första gången. Nu händer det igen. Det är nog lättnaden. Det kommer gå. Glädjetårar. Jag vet inte. Att det är över kanske? En skön känsla. Vi kommer till avfarten och in i stan. Klungan är i stort sett upplöst och helt blandad med Team Kantvind. Kapten Putte börjar styra upp. "Alla Salt Lake faller ned till mig!" ropar han. Men få hör det. Vi vill samla ihop oss och gå i mål som en grupp. "Två led! Kom igen fall ned!" Det tar en stund att få ihop den trötta och döva klungan. Inte förrän vi i stort sett är framme har vi en grupp igen. Vi åker förbi "Här tas din tid" -skylten. Blip blip, säger det. Sen är det slut. Jag gör en trött armviftning när jag kör under målbanderollen, och tar mentalt farväl av Motala.
7:21
7 timmar och 21 minuter tog det att cykla de 297 kilometrarna. För att sätta det i perspektiv så räckte det till 158:e bästa tid bland 18227 fullföljande deltagare. 23 av 31 ur gruppen gick i mål på den tiden. Vi blev kanske lite räddade av Team Kantvind, men utan Sandviken ck i början hade det nog blivit betydligt obehagligare överlag. Så tack alla, och hej då, Vättern.
0 kommentar(er)
